Musiken för mig

Kommer försöka att vara så lite klyschig som möjligt i detta inlägget, men med tanke på att jag lyssnar på Christina Perrys "A Thousand Years" i full volym, känner jag att det inte riktigt är möjligt.

Jag är inte ledsen for the moment, inte riktigt i alla fall. Jag är rörd. 

Vad är musik? Det är som att fråga sig vad kärlek är. Men skillnaden är att musik är lättare att definiera, det är något man känner med flera sinnen, känsel, muskler, stämbanden som spänns när man sjunger, handen som värker efter flera barréackord, och självklart hörsel.

Musik är kärlek för mig, och för så många andra. Jag tycker det är helt fantastiskt, hur musik kan hitta alla våra svagaste punkter och kittla oss på just de punkterna så att vi gråter och skrattar samtidigt. 

Idag ser man så många med hörlurar i öronen. Varför? Musik är skönt att lyssna på, ja. Men...hela tiden?  Varför?

För att man lever sig in i sin egna verklighet. Man är den man vill vara, man ser världen ur ett helt annat perspektiv. Många säger att världen skulle vara tråkig utan musik. Varför? För att vi inte vill se all smärta som faktiskt finns. Vi vill drömma oss bort. Och ändå låtsats att vi är övermäktiga.

Jag lyssnar på massa olika sorters musik. Jag tycker det är häftigt, att bakom varje text, varje not, ligger det miljontals känslor ihopsamlade av lyssnare världen runt. Det binder ihop oss, kontrollerar våra känslor, hjälper oss att hantera saker som är svåra. 

Folk säger att kärlek är svårt, komplicerat och jobbigt. Men så som musik får oss att känna, skulle jag säga att det är den största sortens kärlek. Vi vill uttrycka något, för att andra ska höra. Vi vill att andra ska se oss själva, och på så sätt fullborda alla de som kanske behöver det, vi vill dela oss själva med andra. Vi vill inte se smärtan som är omkring oss. 

Jag vet att detta kommer låta jättekonstigt och sjukt, men... det är på det sättet jag tror att alla människor älskar varandra i hela världen. Ja det finns krig, död, smärta... Men ärlig kärlek - inte sann - ärlig, slår ut allt det. Om det inte fanns kärlek skulle det inte behöva finnas något ont heller, annars hade man inte vetat att man älskade, och hur sött det känns att älska.

Tänk om vi alla kunde dela kärlek med varandra lika enkelt som vi kan stoppa hörlurar i öronen och öppna Spotify. Vi alla blir andra människor i musikens gap. Musik är magiskt. 

Jag har inget emot att dela mina hörlurar med andra, och älskar när andra delar med mig. How about you?