Rädsla

Det är intressant. Att rädsla kan göra en person så förlamad, så som jag ofta är.
Jag menar, varje gång någon vill komma mig nära, vill bryta sig in under mitt skal stöter jag bort den personen. För att det inte är någon som kan bära mig.

Varje gång någon vill höja mig, få mig att tro att jag är underbar, fantastisk m.m. blir jag rädd. För jag tror själv inte på det, det är inte min verklighet. Det är som att någon säger att gräset är rosa eller himlen grön.

Jag anser att det är rädslan inom en själv som är den största fienden, inte omvärlden, inte vänner eller fiender, det är du själv. Jag blir liksom rädd för rädslan. Tillslut blir man förlamad. Den har tagit över.

Jag antar att det är därför man säger att man känner sig så "liten och klen", för ens riktiga jag trycks ihop av alla sina rädslor man själv byggt upp.

Kan jag lita på dig? Det är inte det som är frågan. Kan jag lita på mig själv?

Say something, I'm giving up on you
I'll be the one, if you want me to
Anywhere I would've followed you
Say something, I'm giving up on you

And I am feeling so small
It was over my head
I know nothing at all

And I will stumble and fall
I'm still learning to love
Just starting to crawl

*Say something, Christina Aguilera*