Hur det känns att inte ta studenten

På torsdag smäller det. Studenten.

Men i detta inlägg ska jag inte skriva mitt avskedstal som troligtvis ingen kommer läsa, utan jag ska skriva om alla de personer som ska läsa ett fjärde år, eller på komvux. Däribland mig själv.

Det är tufft. Det är tufft att gå i skolan och vilja prestera men känna sig förlamad, och det är klart att man känner sig misslyckad och dum. Det gör jag fortfarande. Jag jämför mig ständigt med andra i min ålder som har lyckats uppnå fina betyg, och kan inte sluta tänka att det är mitt fel, att jag är misslyckad som person, för att jag inte kan gå vidare till högskola/ universitet direkt efter studenten.

Men då tänker jag på alla mina andra vänner som ska läsa ett extra år. Är de misslyckade? Är de dumma?

Ärligt talat är dessa människor några av de starkaste, mest intelligenta personer jag stött på. Att kämpa vidare, trots att man kryper på sina bara knän, i motvind, det är inte lätt. Då är det självklart att man prioriterar annat än skolan. Är man misslyckad för det? 

Sjuksköterskan i skolan sa en gång till mig: "Tänk vad du åstadkommit trots att du bara haft 30 % av din totala energi och potential att jobba med. Tänk dig då vad du kan åstadkomma om du använder 100 %"

Och det är så sant. Så för alla ni som inte tar studenten i år, en stor eloge till er. Ni har kämpat så mycket och så länge, att hädanefter är ingenting omöjligt. När ni springer ut ska ni inte känna er misslyckade, ni ska känna er som hjältar, kämpar, att ni har balls of steel. Det är i alla fall så jag kommer känna mig.

Kör bara kör ända in i kaklet.