Diskussionsinlägg: FOLK SKITER I DIN SELFIE

Man talar ofta illa om knark. Droger, narkotika, weed, cola ja, det finns många namn till substanser som påverkar vårt psyke till den grad att vi inte blir oss själva lika. Tidigt får vi lära oss om att narkotika är dåligt, och att narkomaner är mystiska, tunna skuggor i kalla gränder vars liv har blivit bortblåsta, vars personligheter har blivit bortblåsta. De är inte ens människor längre, skulle nog vissa anse. De är tomma skal, som livnär sig på vitt puder eller en genomskinlig vätska som sprutas in i en sargad arm, eller kanske i en ännu inte piercad millimeter i vena mediana cubiti. Hursomhelst, droger är dåligt, barn! Det får vi tidigt lära oss. Man blir beroende, och då försvinner man.

Dock talar vi sällan om det växande beroende som mitt framför våra ögon har blivit nästintill en samhällsepidemi. Man kan nästan säga att det är knarket som inte sniffas, inte absorberas intravenöst, inte röks, äts eller dricks. 

Jag talar om sociala medier. Facebook, Twitter, LinkedIn, Pinterest, Musically, Instagram etcetera. 

Listan kan göras mycket lång. Men alla dessa appar har en sak gemensamt: På ett eller annat sätt för de oss närmare varandra. Vilket ju låter fantastiskt, åh vilken utopi, där vi alla hand i hand dansar på rosfält och gillar varandra. 

Åh, vad vi gillar varandra. 

Sakta men säkert har dessa sociala medier tagit över våra liv, till den graden att flera även har det som karriär att visas via dessa sociala medier. Youtubers, Viners, Influencers, Bloggare etc. Människor med ytliga budskap som vi så gärna sväljer. 

Vi har blivit beroende av sociala medier, av information. Vi har blivit beroende av illusionen att ha kontroll, trots att vi alla egentligen vet att vi inte har det. Vi är alla dockor i ett väl strukturerat spel, och det kommer vi vara tills vi dör. 

Tills dess spenderar vi våra dagar med att glo på en skärm mer än vad vi glor på verkligheten, spenderar mer timmar att hitta en bra vinkel till en selfie än med våra barn, vi spenderar mer tid på att få så många likes/hjärtan/pins/ uppmärksamhet som möjligt, att vi inte får tid över till det som verkligen betyder någonting.

För nu ska jag berätta en liten hemlighet till dig som läser. Ingen bryr sig om dig. Folk skiter i din selfie. Folk skiter i hur många följare du har, vilka kläder du bär, hur mycket tid du lägger på gymmet, vad du äter till frukost. Folk skiter i allt det. 

Folk kommer inte fråga dig hur många följare du hade på din instagram när du var 20 när du ligger ensam, på din dödsbädd, och inser att ingen är vid din sida.

Folk kommer inte fråga dig hur du klarade av gymnasiet med toppbetyg och lyckades bli framgångsrik och rik vid 25, när du ligger på din dödsbädd, bredvid en tiggare eller en städerska. Ensam. För döden frågar inte vem du är, döden frågar inte om ditt instagram-namn. 

Döden bara tar, och allt som blir kvar av dig... ingenting. 

Folk skiter i dig. Folk skiter i hur du putar dina läppar, eller hur du lyckas svanka din rygg så att den ser ut som en anka med skolios för att få din rumpa att se väldefinierad ut, i en tight klänning med sydd i en billig sammetsimitation. Folk bryr sig inte, för de är för upptagna med att själva bry sig om sådana saker. Vi alla har våra näsor i skärmar, att vi inte ens tittar upp och ser varandra längre, trots att vi är närmare än någonsin.

Jag själv har varit fast i denna spiral, och jag ska erkänna att även jag använder sociala medier (och ja, jag ser ironin i att jag delar detta inlägg via sociala medier). Jag gör det för att jag vill ha kontakt med mina vänner, och för att jag vill hålla mig uppdaterad, och inte minst för att jag vill väcka människor ur hypnosen. Jag vill få människor att inse att det finns viktigare saker i livet än utseende och perfektion.

Detta är otroligt svårt att åstadkomma utan att bli insugen i ett evigt scrollande och likeande, ett evigt mantra av ytliga intressen, av en formad perfektion. Det är svårt att inte vilja ställa sig i rampljuset, när man står på teaterscenen och alla tittar på dig.

Men jag vet vad som händer om jag gör det.

Ställer jag mig i rampljuset och låter mig förblindas av skenet och låter mina öron dövas av applåderna som jag inte förtjänar, då kommer jag missa allt som händer omkring mig. Då kommer jag inte längre blicka bakom ridån, jag kommer inte dansa med människorna som rör sig bakom mig. Jag kommer glömma att teaterscenen jag står på inte är en tron gjord av guld, utan en billig ramp av trä, som precis som jag kommer förmultna, och glömmas. 

Vad finns bakom ridån undrar ni kanske?

Tja...

Det kan bara du själv svara på. Om du nu vågar titta.

_________________________________________________________________________________