Ett brev till min framtida dotter
Hej på dig, min framtida dotter,
Du finns inte än, men jag vet redan nu att jag kommer älska dig hur du än är. Du kan göra vadsomhelst, du kan göra mig arg, du kan göra mig ledsen, men jag tänker alltid sätta dig i första rummet och jag tänker älska dig precis som min mamma älskade mig när jag gjorde dumma saker.
Men nu tänker jag berätta en sak. En ganska sorglig sak.
Jag skulle vilja berätta för dig hur vacker denna världen som jag lever i är. Jag skulle vilja berätta om klara himlar, hur solen känns på din kind, hur kullarna smeker landskapet, hur damm kliar i näsan, hur blommorna alltid är vackra och hur gräset doftar när det är nyklippt. Jag skulle vilja berätta att denna världen är trygg och säker att bo i, hur bara bra saker finns här. Jag skulle vilja ge dig en bra värld. Men jag kan inte det.
Jag kan inte ge dig den trygghet, det liv som jag känner att du förtjänar, för denna världen kommer aldrig vara perfekt. Den kommer aldrig vara lycklig, aldrig säker. Denna världen är full av sorg, av ansvar, av beslut som ingen vill ta, av saker som vi inte kan förhindra, och av saker som vi önskar att vi hade förhindrat. Detta liv som jag vill ge dig, det kommer göra dig rädd. Du kommer vara rädd att vara lycklig, för denna världen tillåter dig inte att vara lycklig. Du kommer inte kunna slappna av och leva i nuet, för du kommer överösas av väckarklockor och saker som kräver din uppmärksamhet.
Du kommer inte kunna gå ut en kväll och njuta av musik som får ditt hjärta att slå rytmiskt, för du måste alltid vara redo. Du måste alltid vara alert på det som händer omkring dig.
Rätt som det är kan du ligga på marken, med en eller flera människor över dig, vars blod är helt fokuserat på en lem. Denna lem kommer förstöra ditt mående, den kommer påverka hela ditt liv. Den kommer göra att du får väldigt ont, den kommer göra dig ledsen.
Du kommer inte förstå vad som hände, du ville ju bara ha kul. Du hade inte gjort något. Varför straffades du?
Svaret är att jag inte vet. Jag vet inte varför vissa människor finner nöje i att skörda andra människors olycka, jag förstår inte varför dessa "människor" ska behöva representera andra som inte vill göra något ont, jag förstår inte hur en så liten procent kan orsaka så mycket skada.
Jag förstår inte varför det är så, och jag vet inte om det blir bättre eller sämre.
Det jag kan göra är att be om ursäkt. Jag ber om ursäkt att livet ser ut som det gör. Att dina klara himlar ska behöva täckas av ett par mörka moln som får din mark att svämma över med regn och hagel. Jag ber om ursäkt för att dessa vidriga skum saknar liv, så att de känner att de måste ta ditt och ge dig lidande i utbyte.
Jag kan inte lova mycket till dig. Men jag kan lova dig en sak. Den lilla procenten som orsakar andras lidande, det är den som håller mig levande. Det är den som ger mig kraft att gå upp varje morgon, för jag vet precis vad jag behöver göra. Jag behöver se till att sådana monster inte avlas fram. Och jag tänker börja med dig och mina söner.
------
Ännu en våldtäkt på Bråvalla. Ännu en kåt jävel som inte vet hur man använder en kuk. Ännu en kvinna som blir skärrad för livet. Zara Larsson, jag håller inte med din tweet om att han som berövade denna kvinnan hennes värdighet borde "brinna i helvetet". Det hade varit alldeles för snällt mot honom.
Jag blir äcklad bara av tanken att jag delar samma luft som något så vidrigt som en våldtäktsman. Men jag blir ännu mer äcklad över att samhället älskar att vända ryggen åt de som blivit utsatta.
Våldtäkt är inte samlag, våldtäkt är inte kul, ett nej är alltid ett nej, oavsett hur mycket eller lite offret fysiskt stretar emot.
Skärp er förfan.
Du finns inte än, men jag vet redan nu att jag kommer älska dig hur du än är. Du kan göra vadsomhelst, du kan göra mig arg, du kan göra mig ledsen, men jag tänker alltid sätta dig i första rummet och jag tänker älska dig precis som min mamma älskade mig när jag gjorde dumma saker.
Men nu tänker jag berätta en sak. En ganska sorglig sak.
Jag skulle vilja berätta för dig hur vacker denna världen som jag lever i är. Jag skulle vilja berätta om klara himlar, hur solen känns på din kind, hur kullarna smeker landskapet, hur damm kliar i näsan, hur blommorna alltid är vackra och hur gräset doftar när det är nyklippt. Jag skulle vilja berätta att denna världen är trygg och säker att bo i, hur bara bra saker finns här. Jag skulle vilja ge dig en bra värld. Men jag kan inte det.
Jag kan inte ge dig den trygghet, det liv som jag känner att du förtjänar, för denna världen kommer aldrig vara perfekt. Den kommer aldrig vara lycklig, aldrig säker. Denna världen är full av sorg, av ansvar, av beslut som ingen vill ta, av saker som vi inte kan förhindra, och av saker som vi önskar att vi hade förhindrat. Detta liv som jag vill ge dig, det kommer göra dig rädd. Du kommer vara rädd att vara lycklig, för denna världen tillåter dig inte att vara lycklig. Du kommer inte kunna slappna av och leva i nuet, för du kommer överösas av väckarklockor och saker som kräver din uppmärksamhet.
Du kommer inte kunna gå ut en kväll och njuta av musik som får ditt hjärta att slå rytmiskt, för du måste alltid vara redo. Du måste alltid vara alert på det som händer omkring dig.
Rätt som det är kan du ligga på marken, med en eller flera människor över dig, vars blod är helt fokuserat på en lem. Denna lem kommer förstöra ditt mående, den kommer påverka hela ditt liv. Den kommer göra att du får väldigt ont, den kommer göra dig ledsen.
Du kommer inte förstå vad som hände, du ville ju bara ha kul. Du hade inte gjort något. Varför straffades du?
Svaret är att jag inte vet. Jag vet inte varför vissa människor finner nöje i att skörda andra människors olycka, jag förstår inte varför dessa "människor" ska behöva representera andra som inte vill göra något ont, jag förstår inte hur en så liten procent kan orsaka så mycket skada.
Jag förstår inte varför det är så, och jag vet inte om det blir bättre eller sämre.
Det jag kan göra är att be om ursäkt. Jag ber om ursäkt att livet ser ut som det gör. Att dina klara himlar ska behöva täckas av ett par mörka moln som får din mark att svämma över med regn och hagel. Jag ber om ursäkt för att dessa vidriga skum saknar liv, så att de känner att de måste ta ditt och ge dig lidande i utbyte.
Jag kan inte lova mycket till dig. Men jag kan lova dig en sak. Den lilla procenten som orsakar andras lidande, det är den som håller mig levande. Det är den som ger mig kraft att gå upp varje morgon, för jag vet precis vad jag behöver göra. Jag behöver se till att sådana monster inte avlas fram. Och jag tänker börja med dig och mina söner.
------
Ännu en våldtäkt på Bråvalla. Ännu en kåt jävel som inte vet hur man använder en kuk. Ännu en kvinna som blir skärrad för livet. Zara Larsson, jag håller inte med din tweet om att han som berövade denna kvinnan hennes värdighet borde "brinna i helvetet". Det hade varit alldeles för snällt mot honom.
Jag blir äcklad bara av tanken att jag delar samma luft som något så vidrigt som en våldtäktsman. Men jag blir ännu mer äcklad över att samhället älskar att vända ryggen åt de som blivit utsatta.
Våldtäkt är inte samlag, våldtäkt är inte kul, ett nej är alltid ett nej, oavsett hur mycket eller lite offret fysiskt stretar emot.
Skärp er förfan.
Kommentarer
Skicka en kommentar