Spyken

Jag vet inte vad som är mer oroväckande, att mitt senaste inlägg var i USA eller att det bestod av selfies?...

Så vad ska dagens djupa ämne vara då? Ska vi diskutera om hur mycket jag avskyr Spyken? Det kan vi göra.

Snart tar jag studenten och det kommer vara den bästa dagen i mitt liv. Jag är så trött på wannabe hipsters klädda i mormors kjol som går runt i korridoren och anser att de är mer värda än andra för sin "unika" klädstil, "unika" värderingar, och självklart tron att ens åsikter kan förändra världen, särskilt om man kan övervinna en annans argument med hjälp av känslomässiga och personliga tekniker.

Jag är helt enkelt trött på samma avsky för skolan som det alltid resulterar i att bli. Jag är även rätt trött om allt skitsnack om genus och genuspedagogik, och att behöva sitta ensam på lektionerna och lunchen för att mina klasskamrater inte tål mig.

Jo, jag känner mig ju otroligt normal då. Känner mig även normal att jag får avdrag i uppsatser för att jag gillar att elaborera saker och ting, och faktiskt få ett svar på frågan jag ställt, snarare än att följt exakt samma tankegång som min lärare har haft, och sedan behöva hålla tyst så fort jag har något smart att säga, för jag vet att alla kommer vara emot mig ändå.

Känns som att hela inlägget handlar om self-pity, och det är det faktiskt lite. Det finns fina människor på Spyken, men jag börjar undra när jag ställer mig frågan om vilka som skulle vara där för mig när jag verkligen behöver det. Hittills har det inte funnits någon. Det är rätt fantastiskt att ha ett så stort och flexibelt socialt nätverk, men ändå vara så ensam.

Ensamhet är rädsla, och rädsla är, som konstaterat, paralyserande. Det är ironiskt att det också är det effektivaste sättet att bli stark, och det blir man genom att lära känna sig själv. Betyder inte att det är lättare för det.