Varför poesi?

Ja har märkt en ganska intressant sak med min klass. Många är otroligt intellektuella och sakkunniga, och älskar att diskutera och argumentera.

Men när det kommer till att diskutera filosofi och poesi, rent abstrakta saker, har måna otroliga problem att greppa situationer och sammanhang, och riktigt förstå instruktioner. Är poesi egentligen bara en massa trams som någon skrivit ner för att verka djup?

En tjej i min klass beskrev varför man tolkar dikter så olika på ett mycket bra sätt: "Diktaren har skrivit dikten utifrån sina tankar, och har en fullständig bild framför sig om vad han/hon menar, och hela sammanhanget verkar fullkomligt logiskt. Men när en annan person läser det med sina ögon blir det helt andra tolkningar, som kan vara hur enkla eller hur komplicerade som helst"

Så enkel men så ackurat förklaring.

Vi går igenom poesi nu på Svenskan, och jag samt många andra börjar inse skönheten (och hemskheterna) med poesi och att läsa bort sig till en annan värld. Man kan vara hur isolerad som helst, var som helst, men i sitt medvetande, i sitt huvud, är man fri.

Fast är man det?

"Jag är handen som håller flaggan
Jag är ficktjuven på centralen
Jag är bomben på terminalerna
i väskan som lämnats kvar
Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker
i landet som gud glömde
Jag är tårgas i handväskan
Jag är med i Ravekomissionen
Den främlingsfientliga politiken
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbyggden Rohypnolen
Jag är svartsjukan alkoholen
Jag är drevet på skolgården

Alla för alla och en för en
Alla för alla och en för en"

Första delen av La Belle Epoque, låt av Kent, album "Tigerdrottningen", som enligt mig utgår från "Vierge Moderne" av Edith Södergran. Underbar, genialisk text, inte minst samhällskritisk -> men även självkritisk.