Dikt om havet

Hittade en dikt jag skrev för ett tag sedan när jag letade efter min tyska läxa, först när jag läste den skrattade jag åt mig själv så klyschigt det lät, men ju fler gånger jag läste den desto djupare blev den..... med andra ord, jag tycker den är najsig
______________________________
Dikt om tavla från Claude Monet

Havet är tyst, havet är stilla

Bortom horisonten står mannen den lilla

Han sjunger en kall sång, blicken full av storm

Han sjunger om ett hav och en son i sjöuniform

 Han sjunger om sonens älskade kall

Och att han snart ska sjunka till riket korall

Hans varsamma moder, så salt och vackert blå

Snart sin vrede släpper, och med himlen bli elakt grå

Men sonen inget anar, han ser upp mot himlens valv

Ler så att tänderna glänser, bekymmerslös som en kalv

Ack att ha världen under sina fötter

Man får akta var man trampar, man vet aldrig vem man möter

Kärlek kan vara sött, men även vändas till sin kontrast

Det kan vara löst, men även vattenfast

Sonen hävdar att han älskar, ty lycklig han är

Men kärlek blir skum och slam, om den blir för kär

Men i ögonblicket tar han ett djupt andetag

Ovetande att det andetaget kommer slukas en dag.