Vad jag tycker om min pojkvän

Hahahah har jag verkligen inte bloggat på en vecka! Hade massor att göra förra veckan, men nu sitter jag här, en måndag förmiddag, i biblioteket, och försöker läsa en hel bok till på onsdag, meeeeeen...jag bloggar istället.

Igår var det en minnesvärd dag, åtminstone för mig. Jag var hos Alfred (thihi). Haha han var väl borta mer eller mindre halva dagen, han skulle göra prov och sen somnade han....... typiskt killar. Men jag fick spendera en massa kvalitetstid med hans mamma, och det var väldigt trevligt. Jag fick bl.a. många nya perspektiv på honom.

Okej, det här känner jag för Alfred: Jag har nog aldrig känt mig så förhoppningsfull på ett förhållande som med Alfred. Och det har nog aldrig varit så svårt men ändå så enkelt att tycka om någon så mycket som jag tycker om honom. Det är något mellan oss, jag har en känsla av att det är något stort. Han är verkligen annorlunda (JA, nu låter jag verkligen mycket som alla tonårstjejer i klyschiga dramor, men det är sant). Han tänker på ett så unikt sätt, hans familj är helt underbar, jag stormtrivs i hans sällskap.

Ibland sårar han mig omedvetet (eftersom jag är kvinna så visar jag det genom lite otydliga, dolda budskap), men han får mig att känna mig älskad som ingen annan.

Jag är en oerhört osäker person, men Alfred... Han får mig att vända mig emot mina mörkaste sidor och på något sätt bygger upp en ny stark människa inom mig. Och bara genom att titta på mig får mig att vilja drunkna i hans ögon.

Nu kommer det här låta jättecheesy så jag varnar er... Men jag trodde aldrig på kärlek vid första ögonkastet. Sen träffade jag Alfred. Och nu verkar det inte så hemskt orimligt.