Mobbning
"Kära Dagbok. Idag sog jag hur mina föreldrar pussades".
"Kära Dagbok. Min faster har flyttat til kulladal. Hon har en fin lägenhet."
"Kära Dagbok. Idag fick klassen en ny musikfröken. Hon är snell".
Detta är helt normala rader ur en tredje/ fjärdeklassares dagbok. Detta är en verklighet som tusen och åter tusen barn har upplevt i decennier. Detta är vad nästa generationers hopp bär inom sig. Kärlek, perception, analys och socialt umgänge. Så mycket förståelse, så mycket nyfikenhet, så mycket liv.
Men. Det finns en rad som inte nämns. En rad som lätt förbises. En rad som blivit så vanlig att den är osynlig. En rad som är så pass trivialiserad att den inte länge uppmärksammas.
"Kära Dagbok. Jag har något att berätta för dig. Som du säkert vet har jag börjat fyran. Och jag trodde det skulle bli härligt. Men det är värre. Alla mobbar mig. Alla ignorerar mig. Vad gör jag för fel?"
Inte så farligt tänker ni? En vanlig känsla när man är liten, att känna sig utanför, blir retad, kanske känna sig lite annorlunda. Men det är ju bara för att de andra är avundsjuka på en. De skojar ju bara.
Är det skoj när man spenderar dagarna i ända inlåst för att man inte vågar gå ut för att man är rädd för vad andra tycker om dig?
Är det skoj när man inte kan formulera smärtan man har inombords utan måste ta ut den fysiskt istället?
Är det skoj att bli ärrad för livet på grund av att människor som man trodde man kunde lita på visade sig vara ens fiender?
Är det skoj att känna sig värdelös och inte ha några ambitioner?
Är det skoj att förlora sin mänsklighet?
Är det skoj... att vara mobbad?
Nej. inget av det är "skoj". Inget av det är "barn är ju bara barn". Låt mig berätta en och annan sak om barn. Barn ser. barn hör. Barn tänker. Barn känner. Barn vet.
Vissa barn vet hur det känns att vara lika liten som en myra, andra känner sig lika stora som jättar.
Vilka barn som intar dessa roller, det är en kamp. En ständig kamp. Jag var en av de svaga. Det har lett till att jag under hela mitt liv alltid trott att jag är en myra, medan det verkat som att alla andra har växt omkring mig.
Barn retas inte bara. Barn kan såra. Barn kan känna. Barn ser. barn hör. Barn lär sig. Barn är inte bara barn. Barn är människor, levande varelser. Och barn förtjänar att bli hörda.
// Emily Tomas
"Kära Dagbok. Min faster har flyttat til kulladal. Hon har en fin lägenhet."
"Kära Dagbok. Idag fick klassen en ny musikfröken. Hon är snell".
Detta är helt normala rader ur en tredje/ fjärdeklassares dagbok. Detta är en verklighet som tusen och åter tusen barn har upplevt i decennier. Detta är vad nästa generationers hopp bär inom sig. Kärlek, perception, analys och socialt umgänge. Så mycket förståelse, så mycket nyfikenhet, så mycket liv.
Men. Det finns en rad som inte nämns. En rad som lätt förbises. En rad som blivit så vanlig att den är osynlig. En rad som är så pass trivialiserad att den inte länge uppmärksammas.
"Kära Dagbok. Jag har något att berätta för dig. Som du säkert vet har jag börjat fyran. Och jag trodde det skulle bli härligt. Men det är värre. Alla mobbar mig. Alla ignorerar mig. Vad gör jag för fel?"
Inte så farligt tänker ni? En vanlig känsla när man är liten, att känna sig utanför, blir retad, kanske känna sig lite annorlunda. Men det är ju bara för att de andra är avundsjuka på en. De skojar ju bara.
Är det skoj när man spenderar dagarna i ända inlåst för att man inte vågar gå ut för att man är rädd för vad andra tycker om dig?
Är det skoj när man inte kan formulera smärtan man har inombords utan måste ta ut den fysiskt istället?
Är det skoj att bli ärrad för livet på grund av att människor som man trodde man kunde lita på visade sig vara ens fiender?
Är det skoj att känna sig värdelös och inte ha några ambitioner?
Är det skoj att förlora sin mänsklighet?
Är det skoj... att vara mobbad?
Nej. inget av det är "skoj". Inget av det är "barn är ju bara barn". Låt mig berätta en och annan sak om barn. Barn ser. barn hör. Barn tänker. Barn känner. Barn vet.
Vissa barn vet hur det känns att vara lika liten som en myra, andra känner sig lika stora som jättar.
Vilka barn som intar dessa roller, det är en kamp. En ständig kamp. Jag var en av de svaga. Det har lett till att jag under hela mitt liv alltid trott att jag är en myra, medan det verkat som att alla andra har växt omkring mig.
Barn retas inte bara. Barn kan såra. Barn kan känna. Barn ser. barn hör. Barn lär sig. Barn är inte bara barn. Barn är människor, levande varelser. Och barn förtjänar att bli hörda.
// Emily Tomas
Kommentarer
Skicka en kommentar