Slotten som svider

Grått. Alltid grått, som insidan på alla andra kommunala byggnader. De har lagt lite tidningar och blommor på de billiga träborden i ett halvhjärtat försök att göra stämningen "mysig", för att distrahera en från vad byggnaden egentligen är - grå, steril och tom. Ett sjukhus för det som inte syns, det som gör mest ont. Psykiatrisk vård kallas det. Det kallas även psykhem. Gökhus. Ett hem för galningar.

Hit ska man gå för att må bättre, säger kuratorn på skolan. Jag hade gärna skrivit om meningen till: "Hit ska du gå så att någon annan kan ta hand om dina problem, jag vet inte hur man gör det". Eller något i den stilen. Frågan är om någon vet hur man gör det. 

Man tror ju såklart på allt det där om behandlingsplaner, regelbundna möten, långa samtal med billigt kaffe som isbrytare, på att allt faktiskt kommer bli bättre. 

Jag börjar tro att den enda som mår bättre av att komma hit är psykologerna, som kramar sina patienter hejdå när de har diagnostiserats som "friska".  Diagnostiserats av personer som erbjuder sina öron i en timme, för att sedan placera en människas djupaste hemligheter i ett prydligt hjärnfack, och gå hem och äta middag. 

Men vad händer med den människan med hemligheterna då?  Vad händer efter alla kramar och skratt, går den människan också hem och äter middag och är belåten? Eller går den människan lika ensam som innan, bara ett antal tusenlappar fattigare, och ännu mer förvirrad? 

Mår den människan bättre av att reflektera över det hon redan har vetat så länge? Mår denna människan bättre av att vara vilse tillsammans med en främling som inte vet hur man hittar vägen ut?

Denna människan har byggt något värdefullt inom sig. Ett mörkt slott, byggt på sorg, smärta och tårar. Mycket tid och energi har lagts åt att bygga slottet, och ju högre det blir, desto djupare i sinnet sätter det sig. Slottet svider ständigt, men att ta bort slottet helt hade lett till ett stort, svart hål, och en smärta mycket större och mer förödande än den konstanta svedan. Detta slott är ju ens egna, mentala livsverk. Man fick redskapen från sin omgivning och sina erfarenheter, och byggde något magnifikt.

Plötsligt kommer det andra människor och säger att det man byggt är fel, det är fult, fläckat och orent. Det måste bort, säger de. Det är därför man ska gå till de gråa och tomma byggnaderna, till psykologerna, för att ta bort det man har gjort fel, börja om. 

Det är så det känns för patienten som sitter i stolen. Det är så det känns när någon säger till en att "bara må bättre". Behandlingsplaner kan inte riva slott. Långa samtal med billigt kaffe kan inte slå ner väggar. Inte ens vapen och bomber kan slita slottet ifrån någon. 

Vad gör man om man får ett färskt sår? Man sätter bamseplåster på det. Vad gör man med ett svidande slott? Man inreder det med de senaste IKEA möblerna och med persiska mattor. Det svider fortfarande, och kommer alltid att svida, men man kan åtminstone leva med det.