Höstdepression

Känner stressen krypa in under mitt skinn sakta men säkert. Det är mycket nu, mycket hemma, mycket i skolan, mycket tankar.

En av de sakerna jag tänker på är min sårbarhet och utsatthet p.g.a. min ålder. Ur ett akademiskt perspektiv förväntas det att jag ska tänka rationellt och vara intelligent som en 50 åring, jobbet kräver att jag har fullt engagemang och samtidigt erfarenhet och snabbtänkthet, och samhället kräver att jag formar mig efter det. Samtidigt som många ser mig som ett litet, oerfaret barn som inte får ha en åsikt angående saker och ting, eftersom "tonårsfasen är så jobbig och komplicerad och puttenutte".

Seriöst?